Journal (Slut?)
12/12 -07 22.54
Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan!
Kan känna hur världen smulas sönder framför mina ögon.
Ett tag var jag dum nog att tro att det var bra att jag o Maria snackade ut, trodde nånstans att vi redde ut saker o ting. Så jävla fel jag hade!
Jag har öppnat pandoras ask, att jag inte bara kunde vara tyst! Att jag inte bara kunde svälja min oro o mina känslor. Helvete, hon kommer lämna mig. Mitt liv e fanimig över. Jag hatar migsjälv så satans mycket att det inte e klokt.
Att jag inte bara kunde ta o dö nånstans.
Oj vad jag inte kommer kunna somna ikväll heller, fast det känns så sjukt oviktigt ändå.
- Maybe six feet ain't so far down -
Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan!
Kan känna hur världen smulas sönder framför mina ögon.
Ett tag var jag dum nog att tro att det var bra att jag o Maria snackade ut, trodde nånstans att vi redde ut saker o ting. Så jävla fel jag hade!
Jag har öppnat pandoras ask, att jag inte bara kunde vara tyst! Att jag inte bara kunde svälja min oro o mina känslor. Helvete, hon kommer lämna mig. Mitt liv e fanimig över. Jag hatar migsjälv så satans mycket att det inte e klokt.
Att jag inte bara kunde ta o dö nånstans.
Oj vad jag inte kommer kunna somna ikväll heller, fast det känns så sjukt oviktigt ändå.
- Maybe six feet ain't so far down -
Journalen... (A link to the past)
Nåja.. dags för en överskrivning från journalen igen.. Blev kanske lite skum men hey that's what u get.
7/12 - 07 13.25
Fan idag har jag verkligen stannat för länge hos Maria, det känns så sjukt tomt här när Maria är borta.
Jag kan verkligen känna hur Maria är en del av mig nu, hon fyller upp mig med kärlek o fina kännslor efter att jag under en längre tid på eget bevåg förvandlats till en tom människa med bara ytliga reaktioner till vad som påminner om kännslor.
Tillslut fann jag ett sätt att byta ut saknaden efter kärlek med irritation o hat o ilska, kännslor som är mycket lättare att hantera och bryta ner.
Tillslut så räckte inte ens det till så jag simulerade kännslor, ett tag verkade de tom. äkta, jag lurade migsjälv att jag var lycklig o mådde bra. Men detta kunde inte hålla och det gjorde det inte heller, mina deformerade kännslor förtärde mig o jag kunde känna hur ett svart hål växa snabbt inom mig.
Jag började känna en sorts själv-sadism komma krypande, jag kunde sitta på gränsen att brista ut i tårar o ändå skratta åt migsjälv djupt inifrån. Mitt förstånd var millimeter ifrån att försvinna helt o hållet, ett tag tycktes jag trivas med tanken på det. Men hur kunde jag vara säker på att det var äkta, ingenting med mig känndes äkta längre. Allt som var kvar av mig var ett tomt skal till människa, en imitation av resten av världen.
Jag började undra när eller om jag skulle kunna finna tillbaka till migsjälv igen, jag behövde ett medium att kanalisera mina kännslor o tankar för att kunna bearbeta dem utan att begrava dem.
Det var då jag valde att vända mig till journalen fast jag igentligen behövde någon riktig till att lyssna på mig.
Jag började efter ett tag på ett jobbsökarprojekt, det känndes relativt bra att göra något om dagarna även om det innebar många timmar där man var uttråkad som satan så kunde jag iallafall göra mig kvitt en hel del surogat-kännslor o byta ut dem mot en form av ytlig glädje, även om den var ytlig så var det något äkta.
Jag började finna mod att söka ut efter någon att radera min tomhet, dock fann jag verkligen mer än jag sökte efter. Jag trodde aldrig att jag skulle finna mitt liv, någon som givit mig styrkan att känna till min fulla förmåga orädd över konsekvenserna det kan medföra. Jag trodde aldrig jag kunde älska, trodde inte jag kunde älska någon såhär intensivt. Jag har funnit kvinnan jag ska spendera resten av mitt liv tillsammans med.
Hon jag är ämnad att älska livet ut!
Oj.. aja ibland flyter det bara loss när jag håller i pennan. ^^
Älskar dig Maria!
7/12 - 07 13.25
Fan idag har jag verkligen stannat för länge hos Maria, det känns så sjukt tomt här när Maria är borta.
Jag kan verkligen känna hur Maria är en del av mig nu, hon fyller upp mig med kärlek o fina kännslor efter att jag under en längre tid på eget bevåg förvandlats till en tom människa med bara ytliga reaktioner till vad som påminner om kännslor.
Tillslut fann jag ett sätt att byta ut saknaden efter kärlek med irritation o hat o ilska, kännslor som är mycket lättare att hantera och bryta ner.
Tillslut så räckte inte ens det till så jag simulerade kännslor, ett tag verkade de tom. äkta, jag lurade migsjälv att jag var lycklig o mådde bra. Men detta kunde inte hålla och det gjorde det inte heller, mina deformerade kännslor förtärde mig o jag kunde känna hur ett svart hål växa snabbt inom mig.
Jag började känna en sorts själv-sadism komma krypande, jag kunde sitta på gränsen att brista ut i tårar o ändå skratta åt migsjälv djupt inifrån. Mitt förstånd var millimeter ifrån att försvinna helt o hållet, ett tag tycktes jag trivas med tanken på det. Men hur kunde jag vara säker på att det var äkta, ingenting med mig känndes äkta längre. Allt som var kvar av mig var ett tomt skal till människa, en imitation av resten av världen.
Jag började undra när eller om jag skulle kunna finna tillbaka till migsjälv igen, jag behövde ett medium att kanalisera mina kännslor o tankar för att kunna bearbeta dem utan att begrava dem.
Det var då jag valde att vända mig till journalen fast jag igentligen behövde någon riktig till att lyssna på mig.
Jag började efter ett tag på ett jobbsökarprojekt, det känndes relativt bra att göra något om dagarna även om det innebar många timmar där man var uttråkad som satan så kunde jag iallafall göra mig kvitt en hel del surogat-kännslor o byta ut dem mot en form av ytlig glädje, även om den var ytlig så var det något äkta.
Jag började finna mod att söka ut efter någon att radera min tomhet, dock fann jag verkligen mer än jag sökte efter. Jag trodde aldrig att jag skulle finna mitt liv, någon som givit mig styrkan att känna till min fulla förmåga orädd över konsekvenserna det kan medföra. Jag trodde aldrig jag kunde älska, trodde inte jag kunde älska någon såhär intensivt. Jag har funnit kvinnan jag ska spendera resten av mitt liv tillsammans med.
Hon jag är ämnad att älska livet ut!
Oj.. aja ibland flyter det bara loss när jag håller i pennan. ^^
Älskar dig Maria!
Första avskrivningen på länge..
Första raderna från det senaste jag skrivit i min journal..
22/11 -07 22.40 Status: nere.
Fan. Jag tror jag lyckats med att förinta Marias bästa sidor, hennes mjuka sidor mot mig.
Hon har numera bestämt sig för att sluta bry sig om mig, för tydligen bryr ju inte jag mig om henne alls.
Vilket jävla skitsnack! Det allra värsta eller nej, illa e det: Jag behöver verkligen hennes omtanke och värme för att ens kunna andas. Jag vill kunna förlita mig på henne när jag mår dåligt o vill ha stöd. Det är bara hon som kan få mig att känna att allt är/kommer bli bra. Numera fnyser hon bara när jag söker efter hennes tröst. Jag kommer säkerligen dö. Sen klarar jag inte av att vara kärleksfull o mjuk o.. mig när hon tar mina känslor som ett skämt numera.
Jag vill inte ha det på detta viset, men vad fan ska jag göra åt saken?
Nu när jag mjukna, rent utav bryter ihop och försöker att hålla tårarna tillbaka så möts jag av en stenhård o iskall känga från Maria. Precis när jag känner hur mina vattniga ögon håller på att rinna över så blir jag fylld av irritation och en enorm känsla av hopplöshet, jag sväljer all min självömkan, sorg och mjukhet tillsammans med mina tårar.
Om nu Maria inte bryr sig ett skit om mig så varför ska jag? Jag är ändå inget viktigt, så mycket har jag förstått. Fan stäng inte ute mig, jag överlever det inte.
Men visst jag har enbart migsjälv att skylla. Tydligen.
Nej nu får jag fan skärpa mig, kan fan inte sitta o tycka synd om migsjälv. Inte direkt som nån annan gör det ändå.
Du har inte sett mig kall och likgiltig, men det kommer nog desto mer du stöter bort mig.
Fan hjälp mig. Jag.. nej skitsamma finns ingen hjälp att få.
Fan.. efter att skrivit över detta undrar jag varför.. Piss osså
- I hate it here -
22/11 -07 22.40 Status: nere.
Fan. Jag tror jag lyckats med att förinta Marias bästa sidor, hennes mjuka sidor mot mig.
Hon har numera bestämt sig för att sluta bry sig om mig, för tydligen bryr ju inte jag mig om henne alls.
Vilket jävla skitsnack! Det allra värsta eller nej, illa e det: Jag behöver verkligen hennes omtanke och värme för att ens kunna andas. Jag vill kunna förlita mig på henne när jag mår dåligt o vill ha stöd. Det är bara hon som kan få mig att känna att allt är/kommer bli bra. Numera fnyser hon bara när jag söker efter hennes tröst. Jag kommer säkerligen dö. Sen klarar jag inte av att vara kärleksfull o mjuk o.. mig när hon tar mina känslor som ett skämt numera.
Jag vill inte ha det på detta viset, men vad fan ska jag göra åt saken?
Nu när jag mjukna, rent utav bryter ihop och försöker att hålla tårarna tillbaka så möts jag av en stenhård o iskall känga från Maria. Precis när jag känner hur mina vattniga ögon håller på att rinna över så blir jag fylld av irritation och en enorm känsla av hopplöshet, jag sväljer all min självömkan, sorg och mjukhet tillsammans med mina tårar.
Om nu Maria inte bryr sig ett skit om mig så varför ska jag? Jag är ändå inget viktigt, så mycket har jag förstått. Fan stäng inte ute mig, jag överlever det inte.
Men visst jag har enbart migsjälv att skylla. Tydligen.
Nej nu får jag fan skärpa mig, kan fan inte sitta o tycka synd om migsjälv. Inte direkt som nån annan gör det ändå.
Du har inte sett mig kall och likgiltig, men det kommer nog desto mer du stöter bort mig.
Fan hjälp mig. Jag.. nej skitsamma finns ingen hjälp att få.
Fan.. efter att skrivit över detta undrar jag varför.. Piss osså
- I hate it here -
Isolering
Wow, jag måste nog en eller två bekantskaper lite. Jag behöver iallafall en riktig vän här. Det e för jävla tråkigt att bo här och inte känna en enda jävel, jag har lyckats isolera mig en hel del på senare tid och tydligen mår jag inte nått vidare av att göra så heller.
Andra gången jag snackat med Maria om det nu och även om det vart över nätet så kännde jag ett visst tryck över bröstet, en viss smärta o en sjuk ensamhet.
Men varför har jag då isolerat mig såhär då?
Lite e det väl för det som hände för ett tag sen, och det faktumet att jag kan höra Marias ord eka "det var ju det jag sa, man ska vara singel o leva livet på studenthem". På nått plan vill jag bara motbevisa hennes uttalande, jag är inte här för att "leva livet". Jag e här för att utbilda mig o inget annat.
Jag har suttit o byggt upp en massa murar på senare tid och knappt snackat med nån här om det inte vart totalt nödvändigt, ibland när jag sitter o käkar middag helt ensamen tänker jag bara "de kan alla dra åt helvete" o kastar i mig maten.
Men fan, jag kommer gå under om jag inte har nån att snacka med här efter skoltimmarna.
Smått segt e det dock med vissa som inte förstår ett skit av vad man säger till dem, jag är fortfarande osäker på min danska och jag fullkommligt avskyr att behöva upprepa migsjälv. Jag har svårt för att bygga meningar på danska och det sätter ju verkligen isoleringen på en helt annan nivå.
Men sen å andra sidan har jag alltid vart en sorts utböling, känns lite udda bara att det nu skulle vara på grund av att jag e svensk.
Jag e verkligen ett socialt missfoster, jag måste lära mig att öppna truten mer, även om det nu måste vara på danska. Usch...
Detta kommer inte gå, jag kommer bara ha ett socialt liv på helgerna.
Idag försov jag mig... varför går tiden så fort när man är nära att somna om? Bara man blinkar så passerar 2 minuter helt obemärkt. Iallafall så sjukskrev jag mig, mår inget vidare bra ändå.
Ska ligga o tycka synd om migsjälv lite o kanske somna om. Jag retar mig smått på att jag glömde tanka över en ny dos tecknat till mp3.n, har snart slut på tidsfördriv.
Fan vad det e rövtråkigt att vara sängliggande, vill ut o springa men kan inte... piss!
Jag vill hem, omedelbart... men jag måste stanna kvar tills imorrn o ha samtal med lärarn... tråkigt och meningsløst.
Jag känner hur jag nästan faller i sömn, men bara nästan. Jag ligger vaken men ändå skit-trött och sjukt uttråkad.
Börjar bli en aning hungrig och det e lite mer än en timme tills jag kan käka lunch, kommer förmodligen sitta ensam... Kul! Särskilt när mp3.n snart måste laddas, helvete. Jag hoppas verkligen att klasskamraterna inte slutar vid lunchtid, orkar inte sitta ensam idag.
Denna jävla isoleringen måste ta slut.
Urk.. vart ju fan vad ja bara svammlar en massa... lika bra jag slutar skriva tills det kommer nått vettigt o skriva om... ses
Visst ja idag e det torsdag, blir väl klubben o billiard idag. Eller kanske inte, de har problem att finna nån som kan ställa upp med att stå i baren, finner de inte två frivilliga så e klubben stängd ikväll.
Oavsett vad så hade jag hellre sprungit en runda ikväll, synd bara att min förkylning inte tillåter det.
Äh.. i värsta fall stannar jag väl på rummet o bara rullar tummarna.. jippie.
Tur att det snart e helg så jag kan komma hem iallafall..
Nej nu orkar ja inte skriva mer.
Ha det.
Andra gången jag snackat med Maria om det nu och även om det vart över nätet så kännde jag ett visst tryck över bröstet, en viss smärta o en sjuk ensamhet.
Men varför har jag då isolerat mig såhär då?
Lite e det väl för det som hände för ett tag sen, och det faktumet att jag kan höra Marias ord eka "det var ju det jag sa, man ska vara singel o leva livet på studenthem". På nått plan vill jag bara motbevisa hennes uttalande, jag är inte här för att "leva livet". Jag e här för att utbilda mig o inget annat.
Jag har suttit o byggt upp en massa murar på senare tid och knappt snackat med nån här om det inte vart totalt nödvändigt, ibland när jag sitter o käkar middag helt ensamen tänker jag bara "de kan alla dra åt helvete" o kastar i mig maten.
Men fan, jag kommer gå under om jag inte har nån att snacka med här efter skoltimmarna.
Smått segt e det dock med vissa som inte förstår ett skit av vad man säger till dem, jag är fortfarande osäker på min danska och jag fullkommligt avskyr att behöva upprepa migsjälv. Jag har svårt för att bygga meningar på danska och det sätter ju verkligen isoleringen på en helt annan nivå.
Men sen å andra sidan har jag alltid vart en sorts utböling, känns lite udda bara att det nu skulle vara på grund av att jag e svensk.
Jag e verkligen ett socialt missfoster, jag måste lära mig att öppna truten mer, även om det nu måste vara på danska. Usch...
Detta kommer inte gå, jag kommer bara ha ett socialt liv på helgerna.
Idag försov jag mig... varför går tiden så fort när man är nära att somna om? Bara man blinkar så passerar 2 minuter helt obemärkt. Iallafall så sjukskrev jag mig, mår inget vidare bra ändå.
Ska ligga o tycka synd om migsjälv lite o kanske somna om. Jag retar mig smått på att jag glömde tanka över en ny dos tecknat till mp3.n, har snart slut på tidsfördriv.
Fan vad det e rövtråkigt att vara sängliggande, vill ut o springa men kan inte... piss!
Jag vill hem, omedelbart... men jag måste stanna kvar tills imorrn o ha samtal med lärarn... tråkigt och meningsløst.
Jag känner hur jag nästan faller i sömn, men bara nästan. Jag ligger vaken men ändå skit-trött och sjukt uttråkad.
Börjar bli en aning hungrig och det e lite mer än en timme tills jag kan käka lunch, kommer förmodligen sitta ensam... Kul! Särskilt när mp3.n snart måste laddas, helvete. Jag hoppas verkligen att klasskamraterna inte slutar vid lunchtid, orkar inte sitta ensam idag.
Denna jävla isoleringen måste ta slut.
Urk.. vart ju fan vad ja bara svammlar en massa... lika bra jag slutar skriva tills det kommer nått vettigt o skriva om... ses
Visst ja idag e det torsdag, blir väl klubben o billiard idag. Eller kanske inte, de har problem att finna nån som kan ställa upp med att stå i baren, finner de inte två frivilliga så e klubben stängd ikväll.
Oavsett vad så hade jag hellre sprungit en runda ikväll, synd bara att min förkylning inte tillåter det.
Äh.. i värsta fall stannar jag väl på rummet o bara rullar tummarna.. jippie.
Tur att det snart e helg så jag kan komma hem iallafall..
Nej nu orkar ja inte skriva mer.
Ha det.
Journalen skulle fortsättas ja..
Datum okänt.
Hmm ytterligare en hård helg.
Fast jag har verkligen ingen ork att beskriva den nu på papper, snart dags att sova ändå och jag börjar få slut på sidor i journalen i vilket fall som helst. Står lite tomt i skallen, eller så e det bara tankarna som överröstar varandra som vanligt, o vad fan e det för förhårdnad på min vänstra tumme? nej godnatt.
Nej nu e det väl fan dags jag skriver någonting värt att skriva kanske.
Åter igen har det gått en hel vecka utan att jag tar fram blocket eller tittar till bloggen.. slarv..
"fortsätter bloggen i ett nytt inlägg"
Hmm ytterligare en hård helg.
Fast jag har verkligen ingen ork att beskriva den nu på papper, snart dags att sova ändå och jag börjar få slut på sidor i journalen i vilket fall som helst. Står lite tomt i skallen, eller så e det bara tankarna som överröstar varandra som vanligt, o vad fan e det för förhårdnad på min vänstra tumme? nej godnatt.
Nej nu e det väl fan dags jag skriver någonting värt att skriva kanske.
Åter igen har det gått en hel vecka utan att jag tar fram blocket eller tittar till bloggen.. slarv..
"fortsätter bloggen i ett nytt inlägg"
Aja då börjar jag väl så smått..
9/9 -07 23.52
Så har denna helgen passerat... vad kan man säga igentligen...
Torsdags: tja en massa drickande blev det iallafall, och nära på att bli utslängd ur skolhemmet. Fan de sålde ju alkohol på sin arangerade fest på skolan men fortfarande inte nån alkohol tillåten på rummen, jävla paragrafryttare. Joel min svenska kamrat blev iallafall utslängd, och han har inte orkat pendla till skolan hittills iallafall..
Fredags: Heh, blev en massa drickande igen.. börjar bli tröttsamt nu iallafall.. Iallafall så träffade jag och polarn hans flickvän o hennes väninna på Donna Gina.. Vi tog en öl jag o Polarn sen stack vi då han vantrivs med att dricka med sin flickvän...kom dock tillbaka efter en öls tid igen..
Då hojtar ena bartendern till o säger att min farsa sitter längre in.. sätter mig o dösnackar med han tills han skulle vidare. Han fick för sig att jag skulle hoppa på väninnan då hon vart lite vänskaplig. E trots allt en gammal vän, både hon o jag vart tvungna o förklara detta för farsan.. vi e ju bara vänner.
Aja iallafall så fortsatte vi o supa längs sta'n jag o polarn, tills vi stötte på tjejerna igen.. jag förstår iallafall varför polarn inte orkar dricka med tjejen sin, hon vart helt skogstokig o skrek o grät på han. Sen försvann hon helt spårlöst. Träffade Kiity utanför Bar a bar med, måste vara en evighet sen man sågs sist. Sen Stack polarn o resten av befolkningen, likaså jag.
Vaknade kl 9-10 ca... Lördag: Polarn ringer upp mig och vet fortfarande inte vart flickvännen tagit vägen, vad som helst kunde ha hänt henne så vi drog ut och letade efter henne, kollade hos polarns syrra o allt, därifrån får vi skjuts till polishuset av hans svåger. Precis när det kommer ut en snut som ska konfirmera om hon hamnat i fyllecellen eller liknande så får polarn ett samtal, från flickvännen.
Han försvinner bort, inte bara fysiskt. Nånting e fel, helt fel.
Jag o polarns svåger kör efter han men han vinkar bort oss så jag får lift hem av svågern.
Jag packar mina saker inför min färd till Maria, när polarn på nytt ringer mig. Flickvännen hade berättat för honom att hon varit otrogen, Polarn vart en aning förstörd så vi möttes upp innan jag hoppa på bussen.
Igentligen skulle jag stannat, men jag hade bestämt med Maria.
Jag anländer till Maria innan hon hinner hem, slöar lite o spelar så smått, sen kommer hon hem lite sådär småkylig mot mig.
Vi hälsar o så sen efter kanske en mening som blivit utbytt så frågar hon mig om jag kollat i sovrummet, Jag -"nej det har jag inte" Hon -"badrummet då, har du märkt nått med kondomerna där?" Jag svarar att jag inte kollat efter. Varför skulle jag det?
Sen säger hon till mig att hon legat med nån annan. Sen säger hon -"som om du inte knullar en massa i danmark"
som om hon trodde på vad hon kläckte ur sig.
Jag kunde inte tro mina öron.. hur.. jag blir stum.. mycket tystare än vad borde vara möjligt tycks det.
Jag ska precis sammla mig och bara säga farväl till henne när hon säger att hon bara skojar med mig... VA!?
Det e fan inget o skämta om, trodde jag skulle sluta andas på fläcken. Men vad vet jag, hon menade säkerligen allvar med vart ord hon sa till mig, annars hade hon väl inte behövt anklaga mig för o göra likadant.
Eller ville hon bara påminna mig om hur pass lite hon litar på mig när jag e i danmark... tackar så mycket.
Sen tog samtalet ytterligare en charmig kurva. Hon vill kunna dumpa mig säger hon, men hon kan inte. Hon älskar mig för mycket, fast hon försöker att komma över mig så hon kan lämna mig säger hon.
Hon vill lämna mig för att jag inte visar intresse eller bryr mig om henne på avstånd tydligen.. bryr mig gör jag, en aning kass på att visa det bara.. jävligt kass rättare sagt.
Blev sjukt deppig iallafall, när jag senare tittade på henne kom jag bara till o tänka "där står hon, kvinnan som kommer lämna mig o ta mitt hjärta med sig"
Hon höll om mig och jag försökte att vara så stark som möjligt, hur jag än försökte hindra det så började det rinna tårar nerför mina kinder.
Först verkade hon inte veta vad hon skulle säga. Jag önskar verkligen hon kunde hållt tyst.
-"Alla killar tar till det där med tårar när det väl gäller, för killar gråter aldrig annars eller hur?" sa hon.
Det hjälpte iallafall mig att stoppa tårarna, blev så sjukt irriterad. Att hon vågar förvandla mina tårar till något smutsigt o felaktigt. Jag skulle bara gått hem, känndes så kränkande att hon såg mina tårar som ett billigt knep för sympati när jag kännde mig totalt utblottad och sårbar.
Aldrig mer ska jag fälla en endaste tår nånsin. Jag ska istället spara på allt som gör mig ledsen o totalt deppig tills jag bryter ihop o hamnar på psyket. Hur vill hon ha mig igentligen? Först e jag ett svin som inte bryr sig, sen om jag visar lite kännslor så passar inte det heller? Vill hon ha mig alldelles kall o hård kanske? Nej, men såg väl ett ypperligt tillfälle att förolämpa mig så jag kännde rysningarna ända ner i tårna. Varför? Så att jag skulle göra det lätt för henne o ta hand om dumpandet kanske?
Jag sa ingenting... ingenting alls.
Senare började saker och ting arta sig lite, hon sa att jag måste visa att jag bryr mig om det ska hålla. Låter kanske inte positivt men jag blev iallafall fylld med en gnutta hopp om att det kanske löser sig.
Tur var väl det då hon var mäkta trött på att se mig sura. Sen åkte vi o handlade proviant o gjorde mat, eller tja.. hon gjorde mat, jag vart föga hjälpsam som vanligt.
Gott vart det iallafall, måste va minst 12 år sen sist jag åt hemmalagad pizza.
Saker o ting känndes bra igen och så vart det. Känndes skönt att kunna le igen, och framförallt se Maria le lite.
Nej nu får ni ursäkta om ja slutar skriva.. har en huvudvärk som skulle kunna dräpa en oxe..
fortsättning följer tror jag.
hejsvejs.
