Likstel

Känner verkligen hur denna dagen kommer bli lysande, eller inte lysande direkt. Mer direkt fyllt av ett fasansfullt mörker som jag sakta men säkert glider bort till.
Jag känner hur min bröstkorg komprimeras och jag får svårt att andas, jag finner inget sätt att stilla min oro i kroppen o huvudet, det går inte att sluta tänka. Jag ska sluta upp med att tänka helt enkelt.
Framförallt kommer jag inte uttrycka mig nåt mer ett bra tag framöver, jag ska vara försiktig så att inga tankar, tycken eller känslor bubblar upp till ytan. Ingen ska få se om jag mår bra, dåligt, om jag trivs eller vantrivs. Om jag har ont eller om jag känner mig frisk o kry.. allt kan kvitta.
För att lyckas med detta iallafall idag så måste jag slita som en hund nere i butiken, kan inte ge migsjälv utrymme att tänka, det e inte bra för mig att tänka har jag märkt.
Till sin höjd så kanske jag uttrycker mig här om det blir för mycket, så som nu. Annars så tja.. vem bryr sig.