Likstel

Jag kan verkligen inte beskrivas som något annat än just monster. Jag lyckas förstöra allt i min väg allt som är fint och gott, kanske ödelagt allt som gör mig god och älskvärd. Men ett moster förtjänar ingen kärlek. Ett monster förtjänar bara att bli jagad av stora folkmassor med facklor o högafflar. Jag önskar verkligen jag kunnat bli ihjälstucken av en högaffel just nu, jag är inte värd mer.

Kanske krävs en förklaring till detta ovan:
Det hela började kort efter helgen jag fick höra en massa hemskheter från min älskade Maria, ledsen och arg hela veckan funderade jag på vad jag skulle ta mig till. Hon sa själv att hon önskade hon kunde göra slut med mig. Jag kännde inte styrka nog till att vänta på att hon skulle dumpa mig så jag bestämde mig för att jag måste göra slut. Hur anar jag inte, om jag ens klarar det, vet jag inte.
Det är nu torsdag, klubben e öppen som alltid med alkoholförsäljning. Jag drar dit för jag behöver en öl att skölja mitt sinne med, som om Mowlid min klasskamrat inte hade dratt ner mig där ändå.
Jag börjar bli full men känner att jag behöver en öl till. Kommer ut ur billiard-delen av klubben där en tjej stannar upp och börjar dösnacka med mig, jag svarar mest på tilltal då jag faktiskt har öl o hämta. Hon frågar mig om vi ska ut o röka, jag säger nej o hoppas på att hon ska dra o röka självt. Men då bestämmer hon sig för att stanna kvar istället o fortsätta snacka med mig. Hon flyttar sig närmre mig tills hon inte längre är intresserad av att snacka, hon kysser mig och jag backar bak, men hon lägger inte märke till det. Hon träder fram mer aggresivt och kysser mig hårt och ledsen som jag är finner jag en viss tröst i det blandat med en viss avsmak. Avsmaken för det hela får mig o ta ett steg bakåt där jag rammar in i en kall tegelvägg, hon börjar kyssa mig på halsen samtidigt som hon kuperar mitt skrev med sin ena hand, och jag börjar smeka henne innanför hennes byxor när jag mitt i alltihopa får en sjuk kännsla av obehag. Jag sliter mig därifrån utan att säga nånting till henne, allting är luddigt och jag tar mig fram till baren och beställer en öl till mig o Mowlid och beger mig tillbaka till billiardrummet.
Jag ser tjejen när jag e påväg dit, hon har en förvirrad blick i ögonen när hon tittar på mig. Jag tar en genväg in i billiardrummet för att slippa passera henne. Mowlid spelar fortfarande, jag bjuder han på en öl sen dricker jag upp o sticker. Köper ett paket cigg ur godisautomaten och sätter mig utanför på en bänk o tar 2 stycken medans jag försöker komma i underfund med vad i helvete jag håller på med, luften genom en cigarett har aldrig kännts så tung förut, jag sitter där nog hela första cigaretten o bara stirrar på glöden tills den slocknar.
Jag går in på mitt rum och tvättar händerna och övrig svett o doft av aska från ansiktet och kan inte undgå att bli äcklad när jag tittar upp i spegeln framför mig. Det är något groteskt som tittar tillbaka på mig, ett ansikte jag inte alls känner igen, jag stirrar ut migsjälv nån minut tills jag går o bäddar ner mig och skriver lite skit i journalen.
När jag skriver känner jag hur mina fingrar fortfarande luktar av tjejen nere från klubben, jag blir äcklad av det jag skriver om det.  Jag tar en titt när jag skrivit färdigt, skamsen lägger jag undan min journal och faller i sömn till musik hög nog att överrösta mina tankar.

Dagen efter, fredag. Jag tar hem efter en halvlång skoldag, resan hemåt sitter jag och funderar på hur eller om jag klarar av att lämna Maria. Jag måste eftersom att hon ändå anstränger sig för att sluta älska mig så hon kan göra sig av med mig. Det är iallafall vad jag trott hela jävla veckan, men tror gör man satan ta mig i kyrkan o det får jag först reda på när jag snackar med Maria över mobilen, allt hon sagt helgen innan stämde inte alls överrens med vekligheten. Jag blir knäsvag när jag snackar med henne och känner hur gråten börjar byggas upp i halsen på mig, jag håller tillbaka och försöker andas lugnt då jag står utomhus o vill inte att nån ska se mig fälla en tår. "Vad fan har jag gjort?!" är en fråga som passerar i mitt huvud nästan oavbrutet. Jag vågar inte nämna något för Maria om kvällen innan, jag är för feg för det då.
Jag tvingas ljuga om sugmärkena som uppstått på min hals för Maria, jag skyller på min polare Jackie.
Maria tror inte mig men jag envisar på att det vart han som gjorde dem, jag bara önskar hon ska sluta fråga så jag slipper ljuga, men det gör hon inte. Jag är en jävla skitstövel, minst sagt.

Jag blir utfrågad på nytt ett par veckor efter, gång på gång ljuger jag för henne när jag tillslut säger att det var en tjej som gjorde dem. Maria blir sjukt ledsen på mig men fortsätter fråga mig om det, jag är halvt stum och anstränger mig för att få ut nått som påminner om en mening. Jag säger att inget mer hände än att vi kysstes, vad fan gör jag så för!? ännu mer lögner! Hon har sjukt svårt för att tro att jag bara lät någon suga mig på halsen utan att dra över henne. Hon har all rätt att tvivla på mig, jag har gjort henne så sjukt orätt.
En dag efter smygläser hon min journal medans jag sover, hon lägger sig och jag kryper upp nära henne. Hon säger att hon har läst den och jag vet precis vad hon har sett i den, hon citerar ur den och jag blir totalt mållös.
Först för at hon faktiskt läste den utan lov, o för det andra att nu kommer hon ju bergis göra slut med mig.
Jag ligger kvar i sängen tills jag inte står ut längre, går upp och röker i köket. Sitter på golvet helt off i huvudet, detta vart väl droppen. Nu finns jag inget mer, jag har sårat henne nått så sjukt att jag borde bli nertrampad av vildhästar som löper amok.
Allting är tyst som i graven, varken hon eller jag säger ett endaste ord tillsammans. Jag vågar inte öppna munnen ens, jag är rädd för att oavsett vad jag säger så kommer jag få svaret "gå din väg o kom aldrig tillbaka".
Jag hämtar en påse ur köket och ska börja packa mina saker när jag får frågan vad jag håller på med. Förs blir jag chockad, sen när jag ska svara så känner jag hur vart ord förvandlas till en förtjocknad i halsen. Jag klarar inte ens av att fullfölja meningen, min strupe blir för nertyngd.
Maria säger till mig att komma, jag går närmre och lägger mig bredvid henne i soffan. Jag ligger där i hennes armar, ynklig och svag, fylld med ångest och självförakt. Hon kommer aldrig lita på mig igen, eller ens behålla mig.
Jag kan bara hoppas på att kunna klistra ihop de bitar som trillat av hennes hjärta, jag kan bara hoppas på att saker och ting kommer lösa sig, jag kan bara leva på hoppet.
Jag älskar verkligen Maria, det känns helt obegripligt hur jag kunnat göra såhär.
Jag har aldrig i mitt liv haft så ont fysiskt och psykiskt som när jag såg henne gråta. Aldrig mer. Aldrig någonsin jag ska göra henne fel på något vis.

Jag förtjänar att dö.





-Didn´t you read the tale
Where happily ever after was to kiss a frog?
Don´t you know this tale
In which all I ever wanted
I´ll never have
For who could ever learn to love a beast?-